Jag fick ta med mig honom hem!

Plötsligt fyllde han 25.
Och jag slant och satte mig pladask på tidsaxeln -  igen.
Hur gick det till?

Ett...

Två...

Tjugofem!

 Det var ju nyss jag bar ut honom från BB,  i en Maxi Cosi – de där bilbarnstolarna som landstinget lånade ut . Och entréhallen på centrallasarettet var så oändligt lång. Var det sant att jag  skulle få ta med honom hem? Att han var vår? Eller skulle jag stoppas framme vid snurrdörrarna?  Skulle lasarettsvakten stiga fram och säga ”nej, nej  inte trodde ni väl att man fick ta med sig barnen hem, lilla frun? Honom tar jag allt hand om!

 

30 december 1987. Han och jag.

 Vi hade jobbat så hårt jag och Göran. I många timmar. Jag låg placerad i en gul saccosäck. Vem hade lagt mig där? Mitt i smärtsäcken.  I förlossningsrummet.  På min mage satt bandet som mäter sammandragningarna. CTG-remsan. Den tickade ut ur apparaten. Jag var inte medveten om vad de mätte. De kunde mätt vad som helst. Men Göran  stod intill. Mycket medveten. Han studerade remsan, såg före mig när värkarna var på väg:
-Nu kommer en våg Ann-Christine! sa han.
Jag beredde mig.  Tog sats, slängde mig upp på vågen – den i vårt minne. De tysta, sugande dyningarna, de vi simmat i på Nya Zeeland året före. Jag paddlade  och paddlade. Mina händer gick som andvingar i Saccosäcken.  Upp, upp, upp. Jag måste upp på vågen! Värken. Vågen. Jag måste igenom. Över. Ut på andra sidan!  Simma, simma!  
-Nu slutar den snart, sa han. Vila. Det kommer snart en ny våg.

Göran och Gustav.

Gustav jobbade sig fram. Så stor och stark. Tog till sist rutschbanan ut. Kom med vattnet, landade långt nere vid mina knän. Barnmorskorna skrattade och tog emot.

Några månader gammal.

De följande dagarna öppnade sig min hjärna och mitt hjärta för ett nytt universum. Jag visste inte att det kunde kännas så.  Att man kunde bli född genom att föda.
 

Under äppelträdet, juni 1988.

Och nu var stengolvet segt som kola,  kilometerlångt och hotfullt.  Skulle jag verkligen få ta honom med mig hem? Jag tittade ned på honom, i den lilla stolen som jag höll i handen. Jag hade klätt honom i en gul kofta och en mjuk mössa. Skulle vi komma ut? Eller fanns det andra utvägar? Kulvertar att fly igenom?

Lilla bryggan sommaren 1988.

 Mina ben gick fortare och fortare. Jag nådde snurrdörrarna. Såg nervöst efter vakten. 

I lingonskogen, Fröholmen, augusti 1988.

 Men det kom ingen vakt.  Vi stod utanför i friska vinterluften. Jag hade honom med mig! Snabbt torkade jag tårarna med handryggen. Lyfte blicken mot stjärnhimlen och tackade, jag vet inte vem. 

Hos mormor i Gävle nov 1988.

Vem tackar man?  Jag tackade stjärnorna för honom, som jag fått.

Sen åkte vi hem – och 25 år passerade.

Tack.