 |
| Pappa och jag på idrottsplanen i Hällefors. |
Min pappa dog mitt i allhelgonahelgen. Det är längesen nu, 1974.
Jag var 21 år den där regntunga dagen och tyckte att det märkligaste var att jag stod upp, gick.
Andades vidare.
Sten Eriksson blev 60 år.
 |
| Han var konditorn med alla talangerna. |
Han var den skickliga konditorn som de sista åren av sitt liv tog av sig bagarmössan för att jobba i hamnen, Fredriksskans. Tiderna var såna. Han bytte till en röd hjälm.
Jag har skrivit mycket om pappa under åren. Gör det fortfarande. I min roman De överlevande på Råtterdammer Street svävar han genom boken som den ande han aldrig ville vara.
Han spökar också i texten ”Minns mig i Alicante” som skrev jag i VLT 2008. ”Helgon och Stendöda skrev jag 2002. Den finns in min kåserisamling ”Mamma har sju liv” men har också publicerats i VLT.
Tidningar är ju tidningar, de lindar man in blommor och fisk i när de är lästa. Bloggen är mitt eget rum, där texten finns kvar och där vem som helst är välkommen att titta in, eller låta bli.
 |
| Vid Siljan 1971. Tre år kvar av livet. |
Han halsade den kalla ölen och slöt ögonen medan
tankarna sköt sig genom tidevarven, de vi inte såg eftersom vi försökte spela
bluffstopp med en kortlek som var både inkomplett och vattenskadad.
Vårt tältläger borde fått någon att ringa polisen.
En vit Simca, ett tält och därmellan en grön presenning som vinden och regnet slet i.
Det var semester runt Siljan.
Vi och pappa.
Mamma var hemma, satt på balkongen, nöp petunior
och läste Fridegård. De hade äntligen insett att semester var möjlig att fira
på varsitt håll.
Det var då han sa, medan solen bröt igenom och
fick strandängarna att ånga:
-När ni kommer tillbaka hit, till Siljan, om många
år, då när jag är borta sedan länge kommer ni att kunna säga: ”här var vi med farsan
sommaren 1971”.
Vi såg tysta upp från spelkorten. Hans
framtidsfunderingar gav lite kramp i mellangärdet. Vad sa han att vi skulle
säga? ”Här var vi med farsan sommaren 1971”?
-Du menar... att vi ska minnas... det här? Klart vi gör!
Han kramade ölburken, nöjd över sin lilla inmutning i framtiden.
Några år senare dog han, 60 år gammal.
Själv sa jag inget i somras, men tänkte: ”kom ihåg
att här var ni med mamma sommaren 2008”.
Det var i Alicante. Den kvällen vi passerade.
Människosläktet i unison rörelse på strandpromenaden, de fina båtarna i hamnen,
en sån båt vi skulle köpa ”så fort vi kommit hem och sålt allt vi ägde”.
Och Medelhavet, inte visste vi att det kunde vara så varmt.
Sen in bland de smala gatorna som alla heter
Calle, till de små, upplysta torgen, som möblerade vardagsrum att slå sig ned i
under svart himmel. En dreadlockig gatumusiker som fyllde våra nervsystem med
sargade versioner av Fool on the Hill. Paellan åts av människor från hela
världen och alla var vi släktingar på träff, just i dessa gränder.
Här satt vi, ni och jag. Och jag ville säga: om ni
återvänder hit om många år, kom ihåg att här var vi sommaren 2008. Då när jag
tagit den sista bussen ut ur galaxen: Minns mig i Alicante.
Helgon och stendöda
Allhelgonahelgen 1974.
Jag slår av vindrutetorkarna och stannar motorn.
Mamma kastar sig ur bilen.
-Jag ska skynda mig, säger hon.
Jag ser hennes rygg försvinna in i regndiset på
Tierps kyrkogård, in till farmor Bernhardina och de andra som ligger där i
snörräta rader.
Jag väntar bakom ratten. Fick aldrig ur mig
invändningen att hon kanske sinkar oss.
Hur tänker hon? Tänker hon att om farmor får en
krans på sin grav kanske pappa får leva? Pappa som just nu suger i sig sitt
sista syre bland dropp och gula landstingsfiltar på Akademiska. De har ringt
och bett oss komma.
Just den här dagen.
I baksätet sitter tolvåringen som snart ska vara
utan pappa, som jag. Pojken är tyst och osynlig. Han ville inte följa med. Visste, inom sig.
På Tierps kyrkogård springer min 56-åriga mamma omkring
i regnet, hittar inte farmors grav bland grusgångarna, hittar den och
lägger ned kransen. Vi ser henne springa tillbaka till oss, i kappan av poplin
som hon aldrig hann stänga.
Vad gjorde hon? Informerade hon sin svärmor om
läget? Den ande som hon trodde fanns där någonstans bland träden?
Mammas tro har jag aldrig förstått mig på.
Jag är 21 år. Bara de levande gills. Jag gasar vår
Renault och fortsätter mot Uppsala.
Vi får några timmar hos honom innan han dör.
Avskuren på mitten av resultatlösa operationer. 60 år, bitter och förbannad
över att inte få vara med längre. Inte se tolvåringen bli stor. Inte bygga
sommarstugan klar, den som var beviset för att klassresan inte hade gått
käpprätt trots allt. Han, konditorn med de många talangerna kom att slita bland
kokshögarna i Gävle hamn de sista åren i livet. Ändå märkligt nöjd. Slutligen
nådde han havet.
Jag var hos honom igår. La mig försiktigt intill i sjukhussängen. Han tog inte
mycket plats längre. Där låg vi.
-Det är så jävla orättvist, sa jag nära hans öra.
Idag vet jag inte om han hör mig. En propp har
gått till lugnan. Han är full av morfin.
Han dör utmattad. Kvävs i ett rum fyllt av
blommor. De kom i groteska mängder under den sista veckan. Som om folk
förstått. Han svor över de ”satans grönsakerna”. Tyckte de sa att han redan var
död.
Jag stirrar ned i det vita sjukhushandfatet. Står
där. Väntar på att rinna ut i avloppet som en enda kroppsvätska. Men jag
fortsätter andas. Vi satt inte ihop, pappa och jag. Det som jag alltid trott.
Han dog den 2 november. Mitt i
gravsmyckningshelgen, med kransar och hopsamlad andlighet. Av alla helger! Han
som aldrig höll inne med vad han tyckte om svartrockar, andar och annat
”religiöst dravel”. Men han knep ihop om de värsta sarkasmerna när jag var
liten och frågade: finns Gud?
-Fråga mamma, eller fröken, sa han och flydde iväg
med brödplåtarna.
Man han kom inte undan min fråga. Jag var sju år,
trampade efter honom i bageriet och klappade min hand på hans vita ärmjacka.
Klappade och klappade.
-Du, vad
händer när man dör? Du, svara. Du.
Han öste grädde med litermåttet och satte igång
den stora vispmaskinen. Höll blicken stint ner i vispskålen.
Grädden får inte bli smör, brukade han säga. Nu sa
han:
-När man dör blir man som en sten. Det finns ingenting kvar då. Inte ett dugg.
-När man dör blir man som en sten. Det finns ingenting kvar då. Inte ett dugg.
Jag frågade inte mer. I sandaler och halvstrumpor
gick jag ut för att hänga knäveck i lekparken.
Nu var han borta.
Hur skulle jag kunna hoppas att hans själ svävade
omkring i någon namnlös dimension?
Det är svart kväll när vi sätter oss i bilen för
att åka hem till Gävle. Det regnar fortfarande. Jag stirrar med torra ögon rakt fram i strålkastarkäglorna. Tänker att
jag måste ta oss hem fort innan sorgen kopplar grepp om mig. Och på den tysta
tolvåringen i baksätet. Han försökte gömma sig bakom Kalle Anka-tidningarna i
väntrummet på avdelningen. Nu tittar han ut i regnet.
Vi passerar Tierps kyrkogård. Igen. Mamma vänder
blicken in mot gravarna. Några enstaka ljus brinner därinne i mörkret. Hon
mumlar om att pappa och farmor får ses nu. Att de säkert har det bra. För att
trösta oss. Jag svarar inte. Måste hem. Vägen är smal, långtradarna stryker
intill.
Under åren som följde gjorde vi henne sällskap till graven på allhelgonahelgerna. Deltog i hennes ritualer. Pysslade med kransar, kottar och fumlade med lysfotogenet till lyktan. Det var märkliga stunder, en rest av en familjegemenskap. Vi fnissade åt minnena av pappa. Drog dem som roliga historier. Det var skrönor som blev lite yvigare för varje år.
Vi gjorde det för vår skull. Vi levande.
Pappa såg jag inte röken av efter den 2 november 1974.
 |
| Sally och Sten 1944 |
 |
| 1948. Sture döps. Stellan har fått en lillebror. Två barn till skulle komma i Sten och Sallys äktenskap |
