Livet hastar

Maria öppnar 60-årspresenterna. Jag var med när hon öppnade sin 25-årspresent. Den gången var det fina glas från föräldrarna i Dalarna, som hon var föga intresserad av. Då ville hon bara resa, inte sätta bo. Nu fick resväskor:)

Köpenhamn den 16 december 2012. 

Vår vän Maria har alltid legat lite före oss andra. När hon fyllde jämt då visste vi: snart är det vår tur. Vi sträckte upp oss, torkade svetten ur pannan och  gjorde oss beredda.

 Som i söndags.

Maria, som  fyller året före oss,  hade samlat alla kvinnor som fanns i hennes liv. Att det var en så fantastisk idé som det var, förstod vi inte förrän vi satt där. Något hände där i atmosfären mellan alla gäster. Inte speciellt flamsigt eller fnissigt. Det var något annat, en lugn och generös värme - kanske var det som Sudden sa: "det satt ingen jävla Åke där och bedömde och betygsatte tal, sånger och utseenden". 

Här fanns kvinnor som alla representerade delar av Marias liv. Det var kvinnorna hemifrån Svärdsjö, Dalarna. Kvinnorna från jobbet förstås, 

terapeuterna, sjuksköterskorna, psykologerna och alla andra som jobbar med socialt utsatta familjer i kommuner runt Köpenhamn. Polisfruarna - som hon själv och löbedamerne som hon springer hel- och halvmaror med. Nu har de börjat cykla också.

Och så var det vi, som också fanns där som en liten men viktig del av hennes liv. Vi från studieåren i Uppsala i mitten av 70-talet. Det påminde vi  henne om. Studierna, nationslivet på GH, Gästrike-Hälsinge nation - och inte minst vår långa resa till Västindien och Sydamerika 1977 Vi var tidiga backpackers, blåögda, äventyrslystna,skraja. Vi kärade ned oss,  blev rånade, frotterade oss med bananmiljonärer , dansade till No Woman no cry under svart sammetshimmel. Vi tog oss hem till vårbalen på GH maj 1977, bruna som pepparkakor, kulturchockade med blickarna lite inåtvända efter den omtumlande resan. Men snygga var vi.

Några år senare började Maria sitt danska liv, sedan hon träffat Lars, som liksom hon var reseledare på Ibiza. De fick tre barn, köpenhamnare som är stora nu. 

Tiden tar såna väldiga  kliv. 

Revy-damerna grattade i fyrdubbel Elvis-upplaga.

Hon öppnar presenterna

Maja, psykolog på Marias jobb.

Maja och Maria igen.

Kusin Anna-Lena håller vackert tal om Svärdsjö-rötterna.

Jag och Sudden hade flugit ned till Maria. 

Han dog mitt i allhelgonahelgen

Pappa och jag på idrottsplanen i Hällefors.

Min pappa dog mitt i allhelgonahelgen. Det  är längesen nu, 1974.

Jag var 21 år den där regntunga dagen och tyckte att det märkligaste var att jag stod upp, gick. Andades vidare.

Sten Eriksson blev 60 år.

Han var konditorn med alla talangerna.

Han var den skickliga konditorn som de sista åren av sitt liv tog av sig bagarmössan  för att jobba i hamnen, Fredriksskans. Tiderna var såna. Han bytte till en röd hjälm.

Jag har skrivit mycket om pappa under åren. Gör det fortfarande. I min roman De överlevande på Råtterdammer Street  svävar han  genom boken som den ande han aldrig ville vara. 

 Han spökar också i texten ”Minns mig i Alicante” som skrev jag i VLT 2008.  ”Helgon och Stendöda skrev jag 2002. Den finns in min kåserisamling ”Mamma har sju liv” men har också  publicerats i VLT.

Tidningar är ju tidningar, de lindar man in blommor och fisk i när de är lästa. Bloggen är mitt eget rum, där texten finns kvar och där vem som helst är välkommen att titta in, eller låta bli.

                                  Minns mig i Alicante.

Vid Siljan 1971. Tre år kvar av livet.

Han halsade den kalla ölen och slöt ögonen medan tankarna sköt sig genom tidevarven, de vi inte såg eftersom vi försökte spela bluffstopp med en kortlek som var både inkomplett och vattenskadad.

Vårt tältläger borde fått någon att ringa polisen. En vit Simca, ett tält och därmellan en grön presenning som vinden och regnet slet i.

Det var semester runt Siljan.

Vi och pappa.

Mamma var hemma, satt på balkongen, nöp petunior och läste Fridegård. De hade äntligen insett att semester var möjlig att fira på varsitt håll.

Det var då han sa, medan solen bröt igenom och fick strandängarna att ånga:

-När ni kommer tillbaka hit, till Siljan, om många år, då när jag är borta sedan länge kommer ni att kunna säga: ”här var vi med farsan sommaren 1971”.

Vi såg tysta upp från spelkorten. Hans framtidsfunderingar gav lite kramp i mellangärdet. Vad sa han att vi skulle säga? ”Här var vi med farsan sommaren 1971”?

-Du menar... att vi ska minnas... det här? Klart vi gör!

Han kramade ölburken, nöjd  över sin lilla inmutning i framtiden.

Några år senare dog han, 60 år gammal.

Själv sa jag inget i somras, men tänkte: ”kom ihåg att här var ni med mamma sommaren 2008”.

Det var i Alicante. Den kvällen vi passerade. Människosläktet i unison rörelse på strandpromenaden, de fina båtarna i hamnen, en sån båt vi skulle köpa ”så fort vi kommit hem och sålt allt vi ägde”. Och Medelhavet, inte visste vi att det kunde vara så varmt.

Sen in bland de smala gatorna som alla heter Calle, till de små, upplysta torgen, som möblerade vardagsrum att slå sig ned i under svart himmel. En dreadlockig gatumusiker som fyllde våra nervsystem med sargade versioner av Fool on the Hill. Paellan åts av människor från hela världen och alla var vi släktingar på träff, just i dessa gränder.

Här satt vi, ni och jag. Och jag ville säga: om ni återvänder hit om många år, kom ihåg att här var vi sommaren 2008. Då när jag tagit den sista bussen ut ur galaxen: Minns mig i Alicante.

                                          Helgon och stendöda

Allhelgonahelgen 1974.

Jag slår av vindrutetorkarna och stannar motorn. Mamma kastar sig ur bilen.

-Jag ska skynda mig, säger hon.

Jag ser hennes rygg försvinna in i regndiset på Tierps kyrkogård, in till farmor Bernhardina och de andra som ligger där i snörräta rader.

Jag väntar bakom ratten. Fick aldrig ur mig invändningen att hon kanske sinkar oss.

Hur tänker hon? Tänker hon att om farmor får en krans på sin grav kanske pappa får leva? Pappa som just nu suger i sig sitt sista syre bland dropp och gula landstingsfiltar på Akademiska. De har ringt och bett oss komma.

Just den här dagen.

I baksätet sitter tolvåringen som snart ska vara utan pappa, som jag. Pojken är tyst och osynlig. Han ville inte följa med. Visste, inom sig.

På Tierps kyrkogård springer min 56-åriga mamma omkring i regnet, hittar inte farmors grav bland grusgångarna, hittar den och lägger ned kransen. Vi ser henne springa tillbaka till oss, i kappan av poplin som hon aldrig hann stänga.

Vad gjorde hon? Informerade hon sin svärmor om läget? Den ande som hon trodde fanns där någonstans bland  träden?

Mammas tro har jag aldrig förstått mig på.

Jag är 21 år. Bara de levande gills. Jag gasar vår Renault och fortsätter mot Uppsala.

Vi får några timmar hos honom innan han dör. Avskuren på mitten av resultatlösa operationer. 60 år, bitter och förbannad över att inte få vara med längre. Inte se tolvåringen bli stor. Inte bygga sommarstugan klar, den som var beviset för att klassresan inte hade gått käpprätt trots allt. Han, konditorn med de många talangerna kom att slita bland kokshögarna i Gävle hamn de sista åren i livet. Ändå märkligt nöjd. Slutligen nådde han havet.

Jag var hos honom igår. La mig försiktigt intill i sjukhussängen. Han tog inte mycket plats längre. Där låg vi.

-Det är så jävla orättvist, sa jag nära hans öra.

Idag vet jag inte om han hör mig. En propp har gått till lugnan. Han är full av morfin.

Han dör utmattad. Kvävs i ett rum fyllt av blommor. De kom i groteska mängder under den sista veckan. Som om folk förstått. Han svor över de ”satans grönsakerna”. Tyckte de sa att han redan var död.

Jag stirrar ned i det vita sjukhushandfatet. Står där. Väntar på att rinna ut i avloppet som en enda kroppsvätska. Men jag fortsätter andas. Vi satt inte ihop, pappa och jag. Det som jag alltid trott.

Han dog den 2 november. Mitt i gravsmyckningshelgen, med kransar och hopsamlad andlighet. Av alla helger! Han som aldrig höll inne med vad han tyckte om svartrockar, andar och annat ”religiöst dravel”. Men han knep ihop om de värsta sarkasmerna när jag var liten och frågade: finns Gud?

-Fråga mamma, eller fröken, sa han och flydde iväg med brödplåtarna.

Man han kom inte undan min fråga. Jag var sju år, trampade efter honom i bageriet och klappade min hand på hans vita ärmjacka. Klappade och klappade.

-Du,  vad händer när man dör? Du, svara. Du.

Han öste grädde med litermåttet och satte igång den stora vispmaskinen. Höll blicken stint ner i vispskålen.

Grädden får inte bli smör, brukade han säga. Nu sa han:
-När man dör blir man som en sten. Det finns ingenting kvar då. Inte ett dugg.

Jag frågade inte mer. I sandaler och halvstrumpor gick jag ut för att hänga knäveck i lekparken.

Nu var han borta.

Hur skulle jag kunna hoppas att hans själ svävade omkring i någon namnlös dimension?

Det är svart kväll när vi sätter oss i bilen för att åka hem till Gävle. Det regnar fortfarande. Jag stirrar med torra ögon  rakt fram i strålkastarkäglorna. Tänker att jag måste ta oss hem fort innan sorgen kopplar grepp om mig. Och på den tysta tolvåringen i baksätet. Han försökte gömma sig bakom Kalle Anka-tidningarna i väntrummet på avdelningen. Nu tittar han ut i regnet.

Vi passerar Tierps kyrkogård. Igen. Mamma vänder blicken in mot gravarna. Några enstaka ljus brinner därinne i mörkret. Hon mumlar om att pappa och farmor får ses nu. Att de säkert har det bra. För att trösta oss. Jag svarar inte. Måste hem. Vägen är smal, långtradarna stryker intill.

Under åren som följde gjorde vi henne sällskap till graven på allhelgonahelgerna. Deltog i hennes ritualer. Pysslade med kransar, kottar och fumlade med lysfotogenet till lyktan. Det var märkliga stunder, en rest av en familjegemenskap. Vi fnissade åt minnena av pappa. Drog dem som roliga historier. Det var skrönor som blev lite yvigare för varje år.

Vi gjorde det för vår skull. Vi levande.

Pappa såg jag inte röken av efter den 2 november 1974.

Sally och Sten 1944

1948. Sture döps. Stellan har fått en lillebror. Två barn till skulle komma i Sten och Sallys äktenskap

En ledig söndag i Bryssel

Innan den mycket intensiva Bryssel-veckan under Nordisk journalistkurs startade fick vi en ledig söndag. Kent Eikeland och jag hyrde gula stadscyklar. Och drog iväg.

Hur hamnade vi i Anderlecht? Väldigt off från den centrala stadstur vi tänkte. Men här fanns en  gigantisk och trevlig marknad.

I

Place Poelaert. Intill det svulstiga justitiedepartementet. Häruppifrån såg vi hela stan.

Infantry Memorial. Till minne av soldater som stred på marken under första och andra världskriget. Jag kommer aldrig begripa den mänskliga kraft och de resurser som kastas bort i krig. Och det fortsätter.

Kent i Jubelparken. Vi behövde gå på vässan och hamnade på armémuseum till vänster i bakgrunden.

Märkligt. Den lilla grabben gick fram och tillbaka utanför armémuseum. Ensam och strosande. I militärkläder. Det är väl något som drar med krig.

Toan låg längst inne i museet som hade fri entré för övrigt. På vägen dit passerade vi tusentals kanoner och uniformer från första världskriget. Platserna för de fruktansvärda slagen 1914-1918 låg ju i närheten. Jag har aldrig varit så nära första världskriget förut. Kent och jag larvade oss. Vad ska man göra?

Det här planet var ämnat för barnen på armémuseum.

Det tog vi ingen hänsyn till.

Här i hallen full av flygplan på golven, i taket, låg toan.

Europaparlamentet tittar fram i Leopolds park.

Kanske man skulle bli Bryssel-korre? Hur svårt kan det va?

Bryssel är en grötig stad. Lika taskig stadsplanering som  Reykjavik.  Här vill alla vara. Alla få plats. Vi var hundra meter från Katedralen, men såg den inte. Så dök den upp bakom ett hörn. 

Tiggarhundar. Mannen försökte få sina tiggarhundar att ligga stilla under en filt och se ämliga ut. Men när den  välbeställda Golden Retrievern promenerade förbi kunde inte en hålla sig. Han sprang upp, skällde och villa busa. En andra person dök upp, tog bushunden och bytte ut den mot en annan. Han hade straffat ut sig från dagens arbete. 

I cafévimlet.

En öl på Grande Place. Ett torg jag vill återvända till. 

Om vi hade vetat att det var så svårt att framåt kvällen få tag i en tom cykelpakering hade vi kanske inte hyrt cyklar.  Om man inte hittar ett ledigt ställ som registrerar att du har lämnat tillbaka din cykel så blir det dryga böter. Men vi lyckades.

Grande Finale med Vigdis Finnbogadottir

Vi är den enda nation som kan minnas hur vi började.

Hon är över 80 år, Vigdis Finnbogadottir, Islands president 1980-1996. Hon var den sista i raden av fantastiska människor och föreläsare som vi mött här på Island. Hon pratade med oss om språket och om värderingar. Hjärtefrågor för henne.
-Om vi reser runt Island ser vi varken slott eller kastell som kan minna oss om historien. Men vi kan stå på en klippa och säga  "här skedde det". Då får alla bilder i sina huvuden. Det är inte slott som inspirerar. Det är ordet. Föreställningarna är våra "slott". 

-Vi är stolta över att vi har behållit språket i 1100 år. Men varför i all världen skrev islänningarna? Varför skrev inte norrmännen ned sina dikter så att kungarna skulle bli hågkomna? Vad var det i det isländska samfundet som gjorde att man ville skriva sin historia, frågade Vigdis Finnbogadottir retoriskt. Hon hade nämligen en teori.
Det är de keltiska generna i islänningarna, menade hon. Det har nämligen forskningen visat att en stor del av kvinnorna på Island har just keltiska gener.
Och var kom de generna ifrån? Jo från kvinnor på Irland och Skottland, där vikingarna plundrade, dödade och tog dem som slavar. 
-Vikingarna var förfärliga människor, summerade Vigdis, men det är det irländska arvet vi har att tacka för att det blev diktat här på Island.
Det menade Vigdis Finnbogadottir, utan att lämna några omedelbara belägg för saken. Men hon är tveklöst påläst, hon är språkutbildad från begynnelsen, innan hon gick in i poltiken och ska snart öppna ett institut för främmande språk, ett forskningscenter vid Islands universitet. Hon är också Unescos goodwill-ambassadör för språk.

Hon pratade också om krisen. Islänningarna är inte färdig med den, sa hon. De skäms. Värjer sig.  Det är hysch hysch. Man frågar sig hur all världen kunde vi låta det ske? Yachter, privata flygplan, bilar, stora fester med champagne? Har vi lärt något? Det är den största frågan, menade expresidenten. Det kommer att ta många år innan vi vet det.

De är vänner. Vigdis Finnbogadottir och vår fantastiska kursledare på Island Sigrun Stefansdottir tidigare rektor vid Nordisk Journalistcenter och informationschef i Nordiska Ministerrådet. Numera är Sigrun programchef för nationella rikskringkastingen RUV radiokanaler och TV.

i

Vi ska till Bryssel - och vi stinker fisk!

Späckade sista dagar på Island. Här hinns knappt bloggas eller sovas. Men här kommer en summing -up-Iceland.

Hon var en osannolik guide, Margret Palsdottir. Redare med fem stora fiskebåtar och magister i språk. Hon sjöng för oss i bussen, drog sin ostrukturerade men roliga livshistoria för oss som dotter till en yrkesfiskare. Men berättade också om hur det var att leva med jordskalven.

- Vi sa alltid att vi måste vara sammen i fall jorden skulle gå i stykker.

Och berättade om hur det kändes att se pappa komma tillbaka levande från en olycka ut på havet. Olyckorna var vanliga.

Hon tog oss hem till Grindavik, till fiskfabriken hon driver med sina syskon. Jag har aldrig sett så mycket fisk. Vi såg den pinfärska torsken komma in och tas till vara i alla delar. Alla!

 De har 300 anställda, anläggningar i varje hörn av Island, även i Holland, delägare i New Foundland.

Vår guide Margret. "Jag var tio år" - hon kom inte så mycket längre i sin livshistoria.

Margret framför porträttet av sina föräldrar som startade fiskerifabriken. 

Vi hann med några varma källor emellan. Kokande, levande jordyta. Inte undra på att det smäller här ibland. 

På väg in i fiskfabriken. Annars är vi rätt snygga.

Alla borde ha rätt till tandläkare, tyckte Kent.
Jukka till vänster.

En torr rocka. De går på export. Till Nigeria till exempel.

Vi är ju journalister.

Damerna kastar torskhuvuden i bingen. Inget slängs bort.

En container torrfisk färdig för Nigeria. Jukka har inspekterat.

Det här torskmonsret har simmat omkring utanför Island.

Regnig utflyktsdag. Kallt. Vi ruschar fram och tillbaka till källorna.

Ingen försvann vid denna källa. 

Äntligen, vi når Blå Lagunen, en stor turistattraktion på Island.

Kursisterna flöt omkring i dimman. I 38-gradigt vatten. Ibland ännu varmare.  Lavasand på bottnen. Öl i kranar.

Karolina vill inte gå upp.

Inte Ingrid heller. 

Jag och Oddrun.

Jag är lik-nöjd i Blå Lagunen.

På kvällen, ett besök i Reykjaviks anslående konserthus Harpa. Drabbades också av krisen. Investerarna försvann.  Men stod klart förra året sedan staden bestämde att bygga det klart.

Steinunn Birna Ragnarsdottir, music director är själaglad över Harpa.

Knud och Jukka. 

Reykjaviks symfoniorkester spelar Disney-konsert med hallen full av föräldrar och barn.
 Nostalgiskt för alla. Man insåg vad de där Disney-filmerna gripit in i ens liv vad man än tyckt om den saken!
Min dotter Andréa VAR Lejonkungen under ett par års tid under sin barndom. Lade sig på alla klippor hon såg med tassarna framför sig. Nu har hon bytt identitet.

Vi mötte dem på stan. I massor. Elever från Kvennaskolan. Alla flickor hade olika klänningar.  På väg till ett firande som vi inte riktigt fattade.

Vi måste tvätta! Sonja har fått igång maskinen. Snart har vi fått ur den värsta fisklukten.

Vi tar avsked av Island - och av Audhild, vår trogna följeslagare och koordinator. Hon ska hem till Århus och jobba. Vi drar vidare till Bryssel.