Grande Finale med Vigdis Finnbogadottir

Vi är den enda nation som kan minnas hur vi började.

Hon är över 80 år, Vigdis Finnbogadottir, Islands president 1980-1996. Hon var den sista i raden av fantastiska människor och föreläsare som vi mött här på Island. Hon pratade med oss om språket och om värderingar. Hjärtefrågor för henne.
-Om vi reser runt Island ser vi varken slott eller kastell som kan minna oss om historien. Men vi kan stå på en klippa och säga  "här skedde det". Då får alla bilder i sina huvuden. Det är inte slott som inspirerar. Det är ordet. Föreställningarna är våra "slott". 

-Vi är stolta över att vi har behållit språket i 1100 år. Men varför i all världen skrev islänningarna? Varför skrev inte norrmännen ned sina dikter så att kungarna skulle bli hågkomna? Vad var det i det isländska samfundet som gjorde att man ville skriva sin historia, frågade Vigdis Finnbogadottir retoriskt. Hon hade nämligen en teori.
Det är de keltiska generna i islänningarna, menade hon. Det har nämligen forskningen visat att en stor del av kvinnorna på Island har just keltiska gener.
Och var kom de generna ifrån? Jo från kvinnor på Irland och Skottland, där vikingarna plundrade, dödade och tog dem som slavar. 
-Vikingarna var förfärliga människor, summerade Vigdis, men det är det irländska arvet vi har att tacka för att det blev diktat här på Island.
Det menade Vigdis Finnbogadottir, utan att lämna några omedelbara belägg för saken. Men hon är tveklöst påläst, hon är språkutbildad från begynnelsen, innan hon gick in i poltiken och ska snart öppna ett institut för främmande språk, ett forskningscenter vid Islands universitet. Hon är också Unescos goodwill-ambassadör för språk.

Hon pratade också om krisen. Islänningarna är inte färdig med den, sa hon. De skäms. Värjer sig.  Det är hysch hysch. Man frågar sig hur all världen kunde vi låta det ske? Yachter, privata flygplan, bilar, stora fester med champagne? Har vi lärt något? Det är den största frågan, menade expresidenten. Det kommer att ta många år innan vi vet det.

De är vänner. Vigdis Finnbogadottir och vår fantastiska kursledare på Island Sigrun Stefansdottir tidigare rektor vid Nordisk Journalistcenter och informationschef i Nordiska Ministerrådet. Numera är Sigrun programchef för nationella rikskringkastingen RUV radiokanaler och TV.

i

Vi ska till Bryssel - och vi stinker fisk!

Späckade sista dagar på Island. Här hinns knappt bloggas eller sovas. Men här kommer en summing -up-Iceland.

Hon var en osannolik guide, Margret Palsdottir. Redare med fem stora fiskebåtar och magister i språk. Hon sjöng för oss i bussen, drog sin ostrukturerade men roliga livshistoria för oss som dotter till en yrkesfiskare. Men berättade också om hur det var att leva med jordskalven.

- Vi sa alltid att vi måste vara sammen i fall jorden skulle gå i stykker.

Och berättade om hur det kändes att se pappa komma tillbaka levande från en olycka ut på havet. Olyckorna var vanliga.

Hon tog oss hem till Grindavik, till fiskfabriken hon driver med sina syskon. Jag har aldrig sett så mycket fisk. Vi såg den pinfärska torsken komma in och tas till vara i alla delar. Alla!

 De har 300 anställda, anläggningar i varje hörn av Island, även i Holland, delägare i New Foundland.

Vår guide Margret. "Jag var tio år" - hon kom inte så mycket längre i sin livshistoria.

Margret framför porträttet av sina föräldrar som startade fiskerifabriken. 

Vi hann med några varma källor emellan. Kokande, levande jordyta. Inte undra på att det smäller här ibland. 

På väg in i fiskfabriken. Annars är vi rätt snygga.

Alla borde ha rätt till tandläkare, tyckte Kent.
Jukka till vänster.

En torr rocka. De går på export. Till Nigeria till exempel.

Vi är ju journalister.

Damerna kastar torskhuvuden i bingen. Inget slängs bort.

En container torrfisk färdig för Nigeria. Jukka har inspekterat.

Det här torskmonsret har simmat omkring utanför Island.

Regnig utflyktsdag. Kallt. Vi ruschar fram och tillbaka till källorna.

Ingen försvann vid denna källa. 

Äntligen, vi når Blå Lagunen, en stor turistattraktion på Island.

Kursisterna flöt omkring i dimman. I 38-gradigt vatten. Ibland ännu varmare.  Lavasand på bottnen. Öl i kranar.

Karolina vill inte gå upp.

Inte Ingrid heller. 

Jag och Oddrun.

Jag är lik-nöjd i Blå Lagunen.

På kvällen, ett besök i Reykjaviks anslående konserthus Harpa. Drabbades också av krisen. Investerarna försvann.  Men stod klart förra året sedan staden bestämde att bygga det klart.

Steinunn Birna Ragnarsdottir, music director är själaglad över Harpa.

Knud och Jukka. 

Reykjaviks symfoniorkester spelar Disney-konsert med hallen full av föräldrar och barn.
 Nostalgiskt för alla. Man insåg vad de där Disney-filmerna gripit in i ens liv vad man än tyckt om den saken!
Min dotter Andréa VAR Lejonkungen under ett par års tid under sin barndom. Lade sig på alla klippor hon såg med tassarna framför sig. Nu har hon bytt identitet.

Vi mötte dem på stan. I massor. Elever från Kvennaskolan. Alla flickor hade olika klänningar.  På väg till ett firande som vi inte riktigt fattade.

Vi måste tvätta! Sonja har fått igång maskinen. Snart har vi fått ur den värsta fisklukten.

Vi tar avsked av Island - och av Audhild, vår trogna följeslagare och koordinator. Hon ska hem till Århus och jobba. Vi drar vidare till Bryssel.

Alla dessa isländska människor vi mött!

Ibland när jag pratar om Homeros för barnen i skolan undrar de om jag menar Homer Simpson.

Författaren Einar Mar Gudmundson, född 1954, kom till oss. Berättade om sina böcker, om boken Universums änglar som handlar om människorna i gränslandet. Om psykisk sjukdom. Som man också får skratta åt, tycker han. Det var brodern som inspirerade honom till boken. Han hade en "underlig sjukdom" och tog sitt liv. Gudmundson fick Nordiska rådets litteraturpris 1995 för Universums änglar.

I Reyjkaviktrilogon resonerar två pojkar om varför en duva har så litet huvud och hjärna. Varför är det så, frågar en av dem.

-Därför att duvan har vingar, svarar den andre.

-Är det bättre med vingar istället för hjärna?

-Nej. Jag tror att det är bättre att ha vingar på hjärnan.

Så beskriver Gudmundson sökandet efter innehåll och mening. En till fundering till:

    -Var kommer dikten ifrån? Den kommer ifrån där du står. Den kommer från mitten. Där vi står. Alla är i centrum. Det kan få politiska konskevenser.För ingen människa är olaglig. Hur skulle en människa kunna vara olaglig? 

Och han gav oss sina tankar om överaktiva barn:

 -I dag får de Ritalina. När jag var ung fick jag stryk på röven. I Ynglingasagan skickades de oregerliga unga till Norge.   

Steingrimur J Sigfusson tror att krisen  i Grekland slutar med  militärjunta.

"Det Grekland ska göra är omöjligt. Det kan ingen regering eller myndighet göra. Därför tror jag att Greklands nästa regering blir en militärjunta."

Jag rös när Steingrimur J Sigfusson sa det till oss, liksom i en bisats. Jag var tonåring när Grekland hade militärjunta senast. De var väl han också, han är född 1955.

Men det var framförallt  Islands ekonomi han talade om. Sigfusson "erhvervs- och nyskabningsminister"  (left-green) var finansminister när Island skulle ta sig upp ur "det stora kollapset" som började oktober 2008 när tre  stora banker gick under.

-En stor del av rikedomen i Island var hypotetisk. Den var inte där, sa Sigfusson. Men girigheten, arrogansen, extravagansen i levnadsstandard och levnadssätt, fanns där.

Sigfusson var konkret när han beskrev omfattningen av den isländska krisen. Bankkonkurserna på Island blev nummer  5, 9 och 10  av världens värsta konkurser genom historien.Under ett par år låg Island i samma bankrutt- liga som" några karibiska stater", sa han.

-Det var stort också i internationella sammanhang. Det var massor av jurister på bägge sidor, ingen av dem hade handlat med så stora tal som vid dessa stora bankrutter.

Nu har det vänt, sa Sigfusson. Tillväxten och köpkraft har ökat,  arbetslösheten gått ned. Unga familjer har det svårt, men stöttas, de får hjälp att betala huslånen, barnbidragen höjs kraftigt. Liksom skatterna  för höginkomsttagare. De är kännbara. Och regeringen impopulär. Det vet han.

- Island har ingen nytta av finanspolitiker som undrar vad de ska göra för att bli populära, sa Sigfusson med sin lugna med torra röst.

Sonja Kailassaari , NJC-kollega från Helsingfors. Reporter  på morgon-TV i  Yle, lyssnar på isländske ministern.

Thorvaldur Ludvik Sigurjonsson,  berättade också om Islands ekonomi för oss. Dolde ganska väl sin aversion mot journalister. Han jobbade i banksektorn tidigare. Och var därmed ett tillåtet villebråd för media, som han själv ser det.  Trots att han friades från alla misstankar, jagades han av tv och tidningar. Public service var värst, tyckte han.. Han gamla föräldrar drogs in. Hans barn drogs in. Det finns många som menar att media gick överstyr  i jakten på skyldiga under den ekonomiska krisen. 

Drömmer om att öppna en thai-restaurang.

Svaver G Jonsson  är 59 år. Han hade jobb och höll på att bygga sig ett hus när krisen kom till Island. Han jobbade med att testa unga som ville ta körkort. Men de slutade komma. Han fick lämna jobbet. Fick inte heller sin gamla lägenhet såld. Tryggheten rasade. Nu lever han en månad i taget. Går till Röda Korset i sin hemort Hafnarfirdi utanför Reykjavik. Men har bestämt sig för att inte tappa modet.
-Jag går för jag tror inte det är bra att gå hemma. Så småningom vill jag börja om, vill starta egen firma och öppna en liten restaurang.

Jag var tvungen att göra något positivt!

Sigrun - som jag tappat efternamnet på! - jobbade som arkitekt med egen firma med byggkonstruktörer och ingenjörer knutna till sig.. När krisen kom 2008 stoppade allt omedelbart. Hon fick inte betalt för de jobb hon hade gjort. Och det kom inte in några nya uppdrag
-Det var svårt för alla. Jag satt i telefonen och pratade med mina vänner, alla grät, de hade mist allt, gjort konkurser. Jag blev själv sjuk av stress. Men när jag blev frisk tänkte jag att jag var tvungen att göra något positivt, säger Sigrun som gick till Röda Korset. Där jobbar hon nu som lärare i målning.

En reflektion: det var lite absurt att prata med de här människorna på Röda Korset. Där stod vi en stor grupp journalister från alla nordiska länder. Och många av oss var i samma situation som de hade varit: Många av oss har hemmaredaktioner som skär ned kraftigt, både i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Rapporterna om neddragningar har kommit till oss hela tiden under den här kursen. Och många känner oro för framtiden, lever med frågor: vad ska man göra i fortsättningen? Vad händer med ens yrkesidentitet? Kommer vi att över huvud taget få jobb i vår bransch igen?
Ja, klart vi kände med de här människor vi mötte på Island!

Margret Kristjana Sverrisdotter i "Suburbia".

"Välkomna till Suburbia!  Varje hurmors dröm!" raljerade Margret Kristjana Sverrisdottir, när vi klev in i hennes och makens hem utanför Reykjavik. De bor i ett stort, fint hus, men i en spökstad. Ett område där allt stagnerade med krisen. Där halvfärdiga lyxvillor står övergivna och fönster gapar tomma. Allt är byggarbetsplats, containrar,  det ligger bråte p marken, byggmaterial.  Det känns som byggjobbarna lagt ned verktygen och bara gått. Men Margret och hennes man bor kvar i huset de började bygga ett år före krisen och  försöker göra livet så bra det går trots att byggaren gick i konkurs och till och med försökte ta bort stenarna som lagts på hustaket.
De lägger nu ner alla sina pengar i huset och försöket få det klart.  Och de har faktiskt också satt puts på fasaden.
 Hon var  politiker och han jobbade i den största banken som gick omkull. Han miste förstås jobbet, men har hittat ett nytt i databranschen. Margret har också jobb. Men politiken vill hon inte gå in i igen, säger hon.

Margret och hennes man bjöd in hela NJC-gänget i sitt hem.

Sonja kikar in i ett av nybyggena som övergivits. Nya marmorskivor tänkta för en snygg inredning ligger  knäckta och förstörda på marken. 

Ja, inte var den nya spökstadsdelen  någon rolig syn. Jukka, Kent, Kjell och Sonja står runt Margret som bor där. De ser sig runt bland tomma och halvfärdiga hus. Halvfärdiga vägar och belysningar. 

Knud och Kent pratar med familjens 25-åriga son, kritisk till de politiker och bankmänniskor som han menar  försatte Island  i bankrutt. Han har deltagit i demonstrationerna i Reykjavik. Han säger att han kände på sig redan 2007 att det skulle ske. Kanske han borde bli politiker i alla fall. Men han ska dra till Berlin och plugga media.

Män, män, män - och några kvinnomonster

Så här avbildas männen i Reykjavik:

Tomas Gudmundsson, skald.

Olafur Thors, gammal politiker.

Grekisk gud, landad i Reykjavik.

En annan skönande, manlig.

                                                       Och så här förevigas kvinnorna:

Okänd Vikingurin

Okänd Vatnsberinn

                                                 

                                               Här stoppades försöket att avbilda ännu en karl.

Island tog emot oss

Nordisk Journalistkurs 2012 fortsätter resan.
Vi damp ner på Island lördagkväll. Efter tio timmars resa från Århus.  Tåg och flyg. Väntan och buss. Äventyr på olika håll under söndagen. Gunilla Grahn-Hinnfors
och jag tog M/S Andrea ut för valsafari. Rustade i polaroveraller. De pålitliga delfinerna kom, vikvalen visade ryggen och vek av. Förgäves väntan på den stora fenan. Den har vi kvar! En härlig, genomblåst dag på havet.

Gunilla spanar val.

Seriöst det här.

Väntan på fenan.

Andrea och Christina, fina fartyg i hamnen i Reykjavik.

Här är originalet: Min Andréa Christina.

Efter söndagsutflykterna: upp i Reykjaviks monumentala landmärke, Hallgrimskirkja som tog 38 år att färdigställa.
Kollega Katri Kangas, Helsingfors blickar ut över stan .

Reykjavik är lite av en "muminstad"tycker Karolina Romanoff, själv från Muminland.

Måndag. Vi är igång igen, på nytt ställe, nya frågor. Islandsveckan präglas av ekonomi.

. Egill Helgason, karismatisk tv-profil på Island roade oss med en distanserad analys av finanskrisen  som när den begav sig sammanfattades ungefär: ”God help Iceland”. I förgrunden Jukka och Karolina.

Skuli Magnusson, Reykjaviks grundare och "fader" död 1734  hade adhd. Det var därför han fick så mycket gjort, hävdade  vår guide Steinunn Hardardottir.

Han bor på den här bänken. I Islands färger.

Det är nåt med hamnar.  De visar vägen ut.
Men  de gamla valfartygen i Reykjaviks hamn jobbar inte längre. De är pensionerade. Den kommersiella, kritiserade valfångsten upphörde för ett par decennier sedan.Valar  fångas bara ibland , för forskning.

Vi avsluatade måndagen med en trevlig middag med gamla NJC-kursare på Höfnin bar i hamnen.