Vi fick nästan två timmar med Jan Guillou i dag. Kompakt och lite grålurvig satt han på bordet framför oss. Ettans snus i kavajfickan.
Frågan uppstod: hur skriver vi om invandrare som begår brott för att inte hemfalla åt den hets mot invandrare som präglat den danska debatten i många år?
-Man kan inte bestämma att på den här redaktionen ska vi bara skildra snälla svartskallar och göra en positiv exempelsamling på integrerade människor som lyckats. Tricket skulle genomskådas och det är inte ärlig journalistik. Så hur ska vi hantera det?
Guillou tystnade efter sin egen fråga. Suckade tungt.
14 nordiska journalister tittade på honom.
-Jag ser att ni förväntar er att jag ska komma med en genialisk lösning.
-Ja.
Han suckade igen
 |
| Provokatören håller lektion |
.
-Jag tror att man mycket t väl man kan ägna sig åt den här
kriminaljournalistiken, men göra den större, i meningen mera förklarande. Mitt mest ambitiösa och på ett sätt mest lyckade
kriminalreportage gjorde jag för många
år sedan, på det sättet att jag skrev hela jävla historien, sa Guillou och
berättade om Citymördaren som överföll kvinnor i Stockholm. Pressen dundrade på i många dagar. Tappade intresset när brottslingen tagits. Guillou var den enda journalist som satt på
rättegången. Fick därför hela historien om den ”25-årige psykotiske
marockanen från en sexualneurotisk miljö i Atlasbergen” och hans möte med det svenska
samhället.
En bra story. Självklart.
-Men ska man verkligen skriva ”svartskallar”? frågade någon.
-Ordet svartskalle vore väldigt bra att få in i språket, tyckte Guillou.
 |
| Jan Guillou i vår fikahörna. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar