tisdag 25 juni 2013

På fredag släpper jag min roman






I morgon kommer min bok från trycket. Det känns magiskt och nervöst.  Kommer kapitlen att ligga i oordning? Har sidor försvunnit i tryckpressen?
Naturligtvis inte!
Det känns som att de texter jag under några år burit med mig som högst personliga ägodelar nu ska ut och åka. Läsas av andra. Jag vräker upp dörrarna till mitt eget rum,  där jag smugit in ibland, skalat och lagt till. Där jag har skrattat.  Och gråtit. Ibland har jag bara gapat  häpen när något jag inte begripit förut plötsligt stod där, på papperet. Vem skrev det? Jo, det var ju jag.

Det är en ganska otäck bok. För otäck? Det som händer i boken är i alla fall sånt som sker omkring oss hela tiden. Barn misshandlas, utnyttjas. Det är det värsta. Det pågår och pågår. Men de som överlever växer, tar strid, kanske hämnd. Jag gillar den tanken.

Boken bygger på berättelser jag haft med mig sedan jag var barn, men också på erfarenheter jag bär efter mer än 30 år som journalist. Man är full av en massa bråte.
Men herregud så  svart det låter! Här finns mycket kärlek och värme också - och humor.

Handlingen spänner över hundra år och tre generationer. Den är i huvudsak förlagd till Gävle där jag växte upp.  Det har varit underbart att få lov att skriva om Gävle, befinna sig där i tankarna,  minnas den vackra brandstationen ritad av Ferdinand Boberg,  det var ju det man skulle känna till om livet. Att det var Ferdinand Boberg som ritat den. Det hörde i alla fall till allmänbildningen.



Ja,  ja, jag vet att det var Ferdinand Boberg som ritade gamla brandstationen!


Det har varit skönt att få ha en anledning att minnas Diethelms konditori och  Gamla Öster som slogs ned och fraktades bort med all skitgrön pärlspont och gamla järnspisar från Skoglund&Olsson.




De rev Diethelms 1976.  De hade petisjuer som ingen kunde stava till. Men de var goda. 


Järnspisarna från Skoglund & Olsson fraktades bort med resten av gamla Öster.



Öster skulle "saneras" från ohyra, tbc-minnen och skrubbmörker.

Det har till och med varit skönt att få minnas Näringen, sträckan mellan staden och Strömsbro som för längesen, långt före 1960-talet när jag var liten, döptes av folkhumorn till Råtterdammer Street för att brunråttorna så flitigt trafikerade kavelbron som byggts över de sanka markerna. Där öppnade Lennart "Tigern" Johansson mack på 60-talet och höjde statusen från noll till hundra på Näringen.  Jag såg att det inte var så längesen Tigern dog.




 I romanen  figurerar också  andra platser som Filipstad, Hällefors och platser i Gästrikland som Ovansjö, Torsåker, Högbo bruk. Platser där mina berättelser bott.

Jag tycker om den där kvinnan på omslaget som går med sitt gröna paraply. Hon går med ganska snabba steg, håret svänger. Någon väntar därborta. Vem är det som väntar?
Jag tycker att Anneli Pettersson "Amala Kamala" har gjort ett enastående jobb med omslaget. Så vackert. Hon crowdsourcade på facebook och lät folk rösta mellan några förslag. Kul.

Min blogg  ligger i dvala ganska ofta.  Orkar fan inte skriva överallt och jämt.  Men det är skönt med bloggen. Den finns där och man kan skriva i den när man har lust. Och så kan man låta bli också.

På fredag den 28 juni mellan 16 och midnatt är det boksläpp - med DANS!!  Snittar, bubbel och trevligt sällskap blir det på Torkvinden ovanför Gäddeholms café, det är namnet på det fina loftet. Den som har gått in på bloggen och läst ända hit är väl värd att vara varmt välkommen till nämnda  boksläpp - med DANS!! DJ: Spotify. Jag lever nämligen efter världens bästa devis: man har inte roligare än man gör sig! Och absolut inte jag.

Boksläpp med bubbel....

.....och DANS!!!! blir det på Torkvinden på fredag.  Vi kan väl döpa om den till Tokvinden, för en kväll i alla fall.







onsdag 12 juni 2013

Auschwitz-Birkenau 26-29 april 2013


Så länge jag hade velat se Auschwitz-Birkenau. Som ett steg i att försöka begripa det Europa jag växt upp i. Gustav och Göran följde med mig. 




Krakow är en vacker stad. Här är vi på det magnifika torget i gamla stan. Gustav och Göran poserar.
Auschwitz. Vi tog lokalbuss dit. Massor av folk, men superorganiserat. Vi guidades runt under ett par timmar där vi mest var stumma.

Som Göran sa: När man ser husen på rad, med björkarna som slagit ut, skulle det ha kunnat ha varit en idyll. Men de gamla militärkasernerna i rött tegel blir aldrig någon idyll.
Mot den här muren arkebuserades människor. Det läggs blommor där än i dag. 
               
Gustav bland Auschwitz kaserner.

De som inte vill leva kunde slänga sig mot elstängslen.

Fyra kilometer från Auschwitz ligger förintelselägret Birkenau.

I januari 1945 när nazisterna insåg att kriget snart var förlorat försökte de  spränga  gaskamrarna och röja undan spåren av förintelsen. 

Gustav i en av barackerna där offren trängdes ihop på fuktiga britsar av trä. Vem fattar att allt detta hände bara för några decennier sedan -  när mina föräldrar dansade i Folkets Park ?



Toaletter i Birkenau.