Auschwitz-Birkenau 26-29 april 2013

Så länge jag hade velat se Auschwitz-Birkenau. Som ett steg i att försöka begripa det Europa jag växt upp i. Gustav och Göran följde med mig. 

Krakow är en vacker stad. Här är vi på det magnifika torget i gamla stan. Gustav och Göran poserar.

Auschwitz. Vi tog lokalbuss dit. Massor av folk, men superorganiserat. Vi guidades runt under ett par timmar där vi mest var stumma.

Som Göran sa: När man ser husen på rad, med björkarna som slagit ut, skulle det ha kunnat ha varit en idyll. Men de gamla militärkasernerna i rött tegel blir aldrig någon idyll.

Mot den här muren arkebuserades människor. Det läggs blommor där än i dag. 

               

Gustav bland Auschwitz kaserner.

De som inte vill leva kunde slänga sig mot elstängslen.

Fyra kilometer från Auschwitz ligger förintelselägret Birkenau.

I januari 1945 när nazisterna insåg att kriget snart var förlorat försökte de  spränga  gaskamrarna och röja undan spåren av förintelsen. 

Gustav i en av barackerna där offren trängdes ihop på fuktiga britsar av trä. Vem fattar att allt detta hände bara för några decennier sedan -  när mina föräldrar dansade i Folkets Park ?

Toaletter i Birkenau.

Jag fick ta med mig honom hem!

Plötsligt fyllde han 25.
Och jag slant och satte mig pladask på tidsaxeln -  igen.
Hur gick det till?

Ett...

Två...

Tjugofem!

 Det var ju nyss jag bar ut honom från BB,  i en Maxi Cosi – de där bilbarnstolarna som landstinget lånade ut . Och entréhallen på centrallasarettet var så oändligt lång. Var det sant att jag  skulle få ta med honom hem? Att han var vår? Eller skulle jag stoppas framme vid snurrdörrarna?  Skulle lasarettsvakten stiga fram och säga ”nej, nej  inte trodde ni väl att man fick ta med sig barnen hem, lilla frun? Honom tar jag allt hand om!

 

30 december 1987. Han och jag.

 Vi hade jobbat så hårt jag och Göran. I många timmar. Jag låg placerad i en gul saccosäck. Vem hade lagt mig där? Mitt i smärtsäcken.  I förlossningsrummet.  På min mage satt bandet som mäter sammandragningarna. CTG-remsan. Den tickade ut ur apparaten. Jag var inte medveten om vad de mätte. De kunde mätt vad som helst. Men Göran  stod intill. Mycket medveten. Han studerade remsan, såg före mig när värkarna var på väg:
-Nu kommer en våg Ann-Christine! sa han.
Jag beredde mig.  Tog sats, slängde mig upp på vågen – den i vårt minne. De tysta, sugande dyningarna, de vi simmat i på Nya Zeeland året före. Jag paddlade  och paddlade. Mina händer gick som andvingar i Saccosäcken.  Upp, upp, upp. Jag måste upp på vågen! Värken. Vågen. Jag måste igenom. Över. Ut på andra sidan!  Simma, simma!  
-Nu slutar den snart, sa han. Vila. Det kommer snart en ny våg.

Göran och Gustav.

Gustav jobbade sig fram. Så stor och stark. Tog till sist rutschbanan ut. Kom med vattnet, landade långt nere vid mina knän. Barnmorskorna skrattade och tog emot.

Några månader gammal.

De följande dagarna öppnade sig min hjärna och mitt hjärta för ett nytt universum. Jag visste inte att det kunde kännas så.  Att man kunde bli född genom att föda.
 

Under äppelträdet, juni 1988.

Och nu var stengolvet segt som kola,  kilometerlångt och hotfullt.  Skulle jag verkligen få ta honom med mig hem? Jag tittade ned på honom, i den lilla stolen som jag höll i handen. Jag hade klätt honom i en gul kofta och en mjuk mössa. Skulle vi komma ut? Eller fanns det andra utvägar? Kulvertar att fly igenom?

Lilla bryggan sommaren 1988.

 Mina ben gick fortare och fortare. Jag nådde snurrdörrarna. Såg nervöst efter vakten. 

I lingonskogen, Fröholmen, augusti 1988.

 Men det kom ingen vakt.  Vi stod utanför i friska vinterluften. Jag hade honom med mig! Snabbt torkade jag tårarna med handryggen. Lyfte blicken mot stjärnhimlen och tackade, jag vet inte vem. 

Hos mormor i Gävle nov 1988.

Vem tackar man?  Jag tackade stjärnorna för honom, som jag fått.

Sen åkte vi hem – och 25 år passerade.

Tack.

Livet hastar

Maria öppnar 60-årspresenterna. Jag var med när hon öppnade sin 25-årspresent. Den gången var det fina glas från föräldrarna i Dalarna, som hon var föga intresserad av. Då ville hon bara resa, inte sätta bo. Nu fick resväskor:)

Köpenhamn den 16 december 2012. 

Vår vän Maria har alltid legat lite före oss andra. När hon fyllde jämt då visste vi: snart är det vår tur. Vi sträckte upp oss, torkade svetten ur pannan och  gjorde oss beredda.

 Som i söndags.

Maria, som  fyller året före oss,  hade samlat alla kvinnor som fanns i hennes liv. Att det var en så fantastisk idé som det var, förstod vi inte förrän vi satt där. Något hände där i atmosfären mellan alla gäster. Inte speciellt flamsigt eller fnissigt. Det var något annat, en lugn och generös värme - kanske var det som Sudden sa: "det satt ingen jävla Åke där och bedömde och betygsatte tal, sånger och utseenden". 

Här fanns kvinnor som alla representerade delar av Marias liv. Det var kvinnorna hemifrån Svärdsjö, Dalarna. Kvinnorna från jobbet förstås, 

terapeuterna, sjuksköterskorna, psykologerna och alla andra som jobbar med socialt utsatta familjer i kommuner runt Köpenhamn. Polisfruarna - som hon själv och löbedamerne som hon springer hel- och halvmaror med. Nu har de börjat cykla också.

Och så var det vi, som också fanns där som en liten men viktig del av hennes liv. Vi från studieåren i Uppsala i mitten av 70-talet. Det påminde vi  henne om. Studierna, nationslivet på GH, Gästrike-Hälsinge nation - och inte minst vår långa resa till Västindien och Sydamerika 1977 Vi var tidiga backpackers, blåögda, äventyrslystna,skraja. Vi kärade ned oss,  blev rånade, frotterade oss med bananmiljonärer , dansade till No Woman no cry under svart sammetshimmel. Vi tog oss hem till vårbalen på GH maj 1977, bruna som pepparkakor, kulturchockade med blickarna lite inåtvända efter den omtumlande resan. Men snygga var vi.

Några år senare började Maria sitt danska liv, sedan hon träffat Lars, som liksom hon var reseledare på Ibiza. De fick tre barn, köpenhamnare som är stora nu. 

Tiden tar såna väldiga  kliv. 

Revy-damerna grattade i fyrdubbel Elvis-upplaga.

Hon öppnar presenterna

Maja, psykolog på Marias jobb.

Maja och Maria igen.

Kusin Anna-Lena håller vackert tal om Svärdsjö-rötterna.

Jag och Sudden hade flugit ned till Maria. 

Han dog mitt i allhelgonahelgen

Pappa och jag på idrottsplanen i Hällefors.

Min pappa dog mitt i allhelgonahelgen. Det  är längesen nu, 1974.

Jag var 21 år den där regntunga dagen och tyckte att det märkligaste var att jag stod upp, gick. Andades vidare.

Sten Eriksson blev 60 år.

Han var konditorn med alla talangerna.

Han var den skickliga konditorn som de sista åren av sitt liv tog av sig bagarmössan  för att jobba i hamnen, Fredriksskans. Tiderna var såna. Han bytte till en röd hjälm.

Jag har skrivit mycket om pappa under åren. Gör det fortfarande. I min roman De överlevande på Råtterdammer Street  svävar han  genom boken som den ande han aldrig ville vara. 

 Han spökar också i texten ”Minns mig i Alicante” som skrev jag i VLT 2008.  ”Helgon och Stendöda skrev jag 2002. Den finns in min kåserisamling ”Mamma har sju liv” men har också  publicerats i VLT.

Tidningar är ju tidningar, de lindar man in blommor och fisk i när de är lästa. Bloggen är mitt eget rum, där texten finns kvar och där vem som helst är välkommen att titta in, eller låta bli.

                                  Minns mig i Alicante.

Vid Siljan 1971. Tre år kvar av livet.

Han halsade den kalla ölen och slöt ögonen medan tankarna sköt sig genom tidevarven, de vi inte såg eftersom vi försökte spela bluffstopp med en kortlek som var både inkomplett och vattenskadad.

Vårt tältläger borde fått någon att ringa polisen. En vit Simca, ett tält och därmellan en grön presenning som vinden och regnet slet i.

Det var semester runt Siljan.

Vi och pappa.

Mamma var hemma, satt på balkongen, nöp petunior och läste Fridegård. De hade äntligen insett att semester var möjlig att fira på varsitt håll.

Det var då han sa, medan solen bröt igenom och fick strandängarna att ånga:

-När ni kommer tillbaka hit, till Siljan, om många år, då när jag är borta sedan länge kommer ni att kunna säga: ”här var vi med farsan sommaren 1971”.

Vi såg tysta upp från spelkorten. Hans framtidsfunderingar gav lite kramp i mellangärdet. Vad sa han att vi skulle säga? ”Här var vi med farsan sommaren 1971”?

-Du menar... att vi ska minnas... det här? Klart vi gör!

Han kramade ölburken, nöjd  över sin lilla inmutning i framtiden.

Några år senare dog han, 60 år gammal.

Själv sa jag inget i somras, men tänkte: ”kom ihåg att här var ni med mamma sommaren 2008”.

Det var i Alicante. Den kvällen vi passerade. Människosläktet i unison rörelse på strandpromenaden, de fina båtarna i hamnen, en sån båt vi skulle köpa ”så fort vi kommit hem och sålt allt vi ägde”. Och Medelhavet, inte visste vi att det kunde vara så varmt.

Sen in bland de smala gatorna som alla heter Calle, till de små, upplysta torgen, som möblerade vardagsrum att slå sig ned i under svart himmel. En dreadlockig gatumusiker som fyllde våra nervsystem med sargade versioner av Fool on the Hill. Paellan åts av människor från hela världen och alla var vi släktingar på träff, just i dessa gränder.

Här satt vi, ni och jag. Och jag ville säga: om ni återvänder hit om många år, kom ihåg att här var vi sommaren 2008. Då när jag tagit den sista bussen ut ur galaxen: Minns mig i Alicante.

                                          Helgon och stendöda

Allhelgonahelgen 1974.

Jag slår av vindrutetorkarna och stannar motorn. Mamma kastar sig ur bilen.

-Jag ska skynda mig, säger hon.

Jag ser hennes rygg försvinna in i regndiset på Tierps kyrkogård, in till farmor Bernhardina och de andra som ligger där i snörräta rader.

Jag väntar bakom ratten. Fick aldrig ur mig invändningen att hon kanske sinkar oss.

Hur tänker hon? Tänker hon att om farmor får en krans på sin grav kanske pappa får leva? Pappa som just nu suger i sig sitt sista syre bland dropp och gula landstingsfiltar på Akademiska. De har ringt och bett oss komma.

Just den här dagen.

I baksätet sitter tolvåringen som snart ska vara utan pappa, som jag. Pojken är tyst och osynlig. Han ville inte följa med. Visste, inom sig.

På Tierps kyrkogård springer min 56-åriga mamma omkring i regnet, hittar inte farmors grav bland grusgångarna, hittar den och lägger ned kransen. Vi ser henne springa tillbaka till oss, i kappan av poplin som hon aldrig hann stänga.

Vad gjorde hon? Informerade hon sin svärmor om läget? Den ande som hon trodde fanns där någonstans bland  träden?

Mammas tro har jag aldrig förstått mig på.

Jag är 21 år. Bara de levande gills. Jag gasar vår Renault och fortsätter mot Uppsala.

Vi får några timmar hos honom innan han dör. Avskuren på mitten av resultatlösa operationer. 60 år, bitter och förbannad över att inte få vara med längre. Inte se tolvåringen bli stor. Inte bygga sommarstugan klar, den som var beviset för att klassresan inte hade gått käpprätt trots allt. Han, konditorn med de många talangerna kom att slita bland kokshögarna i Gävle hamn de sista åren i livet. Ändå märkligt nöjd. Slutligen nådde han havet.

Jag var hos honom igår. La mig försiktigt intill i sjukhussängen. Han tog inte mycket plats längre. Där låg vi.

-Det är så jävla orättvist, sa jag nära hans öra.

Idag vet jag inte om han hör mig. En propp har gått till lugnan. Han är full av morfin.

Han dör utmattad. Kvävs i ett rum fyllt av blommor. De kom i groteska mängder under den sista veckan. Som om folk förstått. Han svor över de ”satans grönsakerna”. Tyckte de sa att han redan var död.

Jag stirrar ned i det vita sjukhushandfatet. Står där. Väntar på att rinna ut i avloppet som en enda kroppsvätska. Men jag fortsätter andas. Vi satt inte ihop, pappa och jag. Det som jag alltid trott.

Han dog den 2 november. Mitt i gravsmyckningshelgen, med kransar och hopsamlad andlighet. Av alla helger! Han som aldrig höll inne med vad han tyckte om svartrockar, andar och annat ”religiöst dravel”. Men han knep ihop om de värsta sarkasmerna när jag var liten och frågade: finns Gud?

-Fråga mamma, eller fröken, sa han och flydde iväg med brödplåtarna.

Man han kom inte undan min fråga. Jag var sju år, trampade efter honom i bageriet och klappade min hand på hans vita ärmjacka. Klappade och klappade.

-Du,  vad händer när man dör? Du, svara. Du.

Han öste grädde med litermåttet och satte igång den stora vispmaskinen. Höll blicken stint ner i vispskålen.

Grädden får inte bli smör, brukade han säga. Nu sa han:
-När man dör blir man som en sten. Det finns ingenting kvar då. Inte ett dugg.

Jag frågade inte mer. I sandaler och halvstrumpor gick jag ut för att hänga knäveck i lekparken.

Nu var han borta.

Hur skulle jag kunna hoppas att hans själ svävade omkring i någon namnlös dimension?

Det är svart kväll när vi sätter oss i bilen för att åka hem till Gävle. Det regnar fortfarande. Jag stirrar med torra ögon  rakt fram i strålkastarkäglorna. Tänker att jag måste ta oss hem fort innan sorgen kopplar grepp om mig. Och på den tysta tolvåringen i baksätet. Han försökte gömma sig bakom Kalle Anka-tidningarna i väntrummet på avdelningen. Nu tittar han ut i regnet.

Vi passerar Tierps kyrkogård. Igen. Mamma vänder blicken in mot gravarna. Några enstaka ljus brinner därinne i mörkret. Hon mumlar om att pappa och farmor får ses nu. Att de säkert har det bra. För att trösta oss. Jag svarar inte. Måste hem. Vägen är smal, långtradarna stryker intill.

Under åren som följde gjorde vi henne sällskap till graven på allhelgonahelgerna. Deltog i hennes ritualer. Pysslade med kransar, kottar och fumlade med lysfotogenet till lyktan. Det var märkliga stunder, en rest av en familjegemenskap. Vi fnissade åt minnena av pappa. Drog dem som roliga historier. Det var skrönor som blev lite yvigare för varje år.

Vi gjorde det för vår skull. Vi levande.

Pappa såg jag inte röken av efter den 2 november 1974.

Sally och Sten 1944

1948. Sture döps. Stellan har fått en lillebror. Två barn till skulle komma i Sten och Sallys äktenskap

En ledig söndag i Bryssel

Innan den mycket intensiva Bryssel-veckan under Nordisk journalistkurs startade fick vi en ledig söndag. Kent Eikeland och jag hyrde gula stadscyklar. Och drog iväg.

Hur hamnade vi i Anderlecht? Väldigt off från den centrala stadstur vi tänkte. Men här fanns en  gigantisk och trevlig marknad.

I

Place Poelaert. Intill det svulstiga justitiedepartementet. Häruppifrån såg vi hela stan.

Infantry Memorial. Till minne av soldater som stred på marken under första och andra världskriget. Jag kommer aldrig begripa den mänskliga kraft och de resurser som kastas bort i krig. Och det fortsätter.

Kent i Jubelparken. Vi behövde gå på vässan och hamnade på armémuseum till vänster i bakgrunden.

Märkligt. Den lilla grabben gick fram och tillbaka utanför armémuseum. Ensam och strosande. I militärkläder. Det är väl något som drar med krig.

Toan låg längst inne i museet som hade fri entré för övrigt. På vägen dit passerade vi tusentals kanoner och uniformer från första världskriget. Platserna för de fruktansvärda slagen 1914-1918 låg ju i närheten. Jag har aldrig varit så nära första världskriget förut. Kent och jag larvade oss. Vad ska man göra?

Det här planet var ämnat för barnen på armémuseum.

Det tog vi ingen hänsyn till.

Här i hallen full av flygplan på golven, i taket, låg toan.

Europaparlamentet tittar fram i Leopolds park.

Kanske man skulle bli Bryssel-korre? Hur svårt kan det va?

Bryssel är en grötig stad. Lika taskig stadsplanering som  Reykjavik.  Här vill alla vara. Alla få plats. Vi var hundra meter från Katedralen, men såg den inte. Så dök den upp bakom ett hörn. 

Tiggarhundar. Mannen försökte få sina tiggarhundar att ligga stilla under en filt och se ämliga ut. Men när den  välbeställda Golden Retrievern promenerade förbi kunde inte en hålla sig. Han sprang upp, skällde och villa busa. En andra person dök upp, tog bushunden och bytte ut den mot en annan. Han hade straffat ut sig från dagens arbete. 

I cafévimlet.

En öl på Grande Place. Ett torg jag vill återvända till. 

Om vi hade vetat att det var så svårt att framåt kvällen få tag i en tom cykelpakering hade vi kanske inte hyrt cyklar.  Om man inte hittar ett ledigt ställ som registrerar att du har lämnat tillbaka din cykel så blir det dryga böter. Men vi lyckades.