Alla dessa isländska människor vi mött!

Ibland när jag pratar om Homeros för barnen i skolan undrar de om jag menar Homer Simpson.

Författaren Einar Mar Gudmundson, född 1954, kom till oss. Berättade om sina böcker, om boken Universums änglar som handlar om människorna i gränslandet. Om psykisk sjukdom. Som man också får skratta åt, tycker han. Det var brodern som inspirerade honom till boken. Han hade en "underlig sjukdom" och tog sitt liv. Gudmundson fick Nordiska rådets litteraturpris 1995 för Universums änglar.

I Reyjkaviktrilogon resonerar två pojkar om varför en duva har så litet huvud och hjärna. Varför är det så, frågar en av dem.

-Därför att duvan har vingar, svarar den andre.

-Är det bättre med vingar istället för hjärna?

-Nej. Jag tror att det är bättre att ha vingar på hjärnan.

Så beskriver Gudmundson sökandet efter innehåll och mening. En till fundering till:

    -Var kommer dikten ifrån? Den kommer ifrån där du står. Den kommer från mitten. Där vi står. Alla är i centrum. Det kan få politiska konskevenser.För ingen människa är olaglig. Hur skulle en människa kunna vara olaglig? 

Och han gav oss sina tankar om överaktiva barn:

 -I dag får de Ritalina. När jag var ung fick jag stryk på röven. I Ynglingasagan skickades de oregerliga unga till Norge.   

Steingrimur J Sigfusson tror att krisen  i Grekland slutar med  militärjunta.

"Det Grekland ska göra är omöjligt. Det kan ingen regering eller myndighet göra. Därför tror jag att Greklands nästa regering blir en militärjunta."

Jag rös när Steingrimur J Sigfusson sa det till oss, liksom i en bisats. Jag var tonåring när Grekland hade militärjunta senast. De var väl han också, han är född 1955.

Men det var framförallt  Islands ekonomi han talade om. Sigfusson "erhvervs- och nyskabningsminister"  (left-green) var finansminister när Island skulle ta sig upp ur "det stora kollapset" som började oktober 2008 när tre  stora banker gick under.

-En stor del av rikedomen i Island var hypotetisk. Den var inte där, sa Sigfusson. Men girigheten, arrogansen, extravagansen i levnadsstandard och levnadssätt, fanns där.

Sigfusson var konkret när han beskrev omfattningen av den isländska krisen. Bankkonkurserna på Island blev nummer  5, 9 och 10  av världens värsta konkurser genom historien.Under ett par år låg Island i samma bankrutt- liga som" några karibiska stater", sa han.

-Det var stort också i internationella sammanhang. Det var massor av jurister på bägge sidor, ingen av dem hade handlat med så stora tal som vid dessa stora bankrutter.

Nu har det vänt, sa Sigfusson. Tillväxten och köpkraft har ökat,  arbetslösheten gått ned. Unga familjer har det svårt, men stöttas, de får hjälp att betala huslånen, barnbidragen höjs kraftigt. Liksom skatterna  för höginkomsttagare. De är kännbara. Och regeringen impopulär. Det vet han.

- Island har ingen nytta av finanspolitiker som undrar vad de ska göra för att bli populära, sa Sigfusson med sin lugna med torra röst.

Sonja Kailassaari , NJC-kollega från Helsingfors. Reporter  på morgon-TV i  Yle, lyssnar på isländske ministern.

Thorvaldur Ludvik Sigurjonsson,  berättade också om Islands ekonomi för oss. Dolde ganska väl sin aversion mot journalister. Han jobbade i banksektorn tidigare. Och var därmed ett tillåtet villebråd för media, som han själv ser det.  Trots att han friades från alla misstankar, jagades han av tv och tidningar. Public service var värst, tyckte han.. Han gamla föräldrar drogs in. Hans barn drogs in. Det finns många som menar att media gick överstyr  i jakten på skyldiga under den ekonomiska krisen. 

Drömmer om att öppna en thai-restaurang.

Svaver G Jonsson  är 59 år. Han hade jobb och höll på att bygga sig ett hus när krisen kom till Island. Han jobbade med att testa unga som ville ta körkort. Men de slutade komma. Han fick lämna jobbet. Fick inte heller sin gamla lägenhet såld. Tryggheten rasade. Nu lever han en månad i taget. Går till Röda Korset i sin hemort Hafnarfirdi utanför Reykjavik. Men har bestämt sig för att inte tappa modet.
-Jag går för jag tror inte det är bra att gå hemma. Så småningom vill jag börja om, vill starta egen firma och öppna en liten restaurang.

Jag var tvungen att göra något positivt!

Sigrun - som jag tappat efternamnet på! - jobbade som arkitekt med egen firma med byggkonstruktörer och ingenjörer knutna till sig.. När krisen kom 2008 stoppade allt omedelbart. Hon fick inte betalt för de jobb hon hade gjort. Och det kom inte in några nya uppdrag
-Det var svårt för alla. Jag satt i telefonen och pratade med mina vänner, alla grät, de hade mist allt, gjort konkurser. Jag blev själv sjuk av stress. Men när jag blev frisk tänkte jag att jag var tvungen att göra något positivt, säger Sigrun som gick till Röda Korset. Där jobbar hon nu som lärare i målning.

En reflektion: det var lite absurt att prata med de här människorna på Röda Korset. Där stod vi en stor grupp journalister från alla nordiska länder. Och många av oss var i samma situation som de hade varit: Många av oss har hemmaredaktioner som skär ned kraftigt, både i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Rapporterna om neddragningar har kommit till oss hela tiden under den här kursen. Och många känner oro för framtiden, lever med frågor: vad ska man göra i fortsättningen? Vad händer med ens yrkesidentitet? Kommer vi att över huvud taget få jobb i vår bransch igen?
Ja, klart vi kände med de här människor vi mötte på Island!

Margret Kristjana Sverrisdotter i "Suburbia".

"Välkomna till Suburbia!  Varje hurmors dröm!" raljerade Margret Kristjana Sverrisdottir, när vi klev in i hennes och makens hem utanför Reykjavik. De bor i ett stort, fint hus, men i en spökstad. Ett område där allt stagnerade med krisen. Där halvfärdiga lyxvillor står övergivna och fönster gapar tomma. Allt är byggarbetsplats, containrar,  det ligger bråte p marken, byggmaterial.  Det känns som byggjobbarna lagt ned verktygen och bara gått. Men Margret och hennes man bor kvar i huset de började bygga ett år före krisen och  försöker göra livet så bra det går trots att byggaren gick i konkurs och till och med försökte ta bort stenarna som lagts på hustaket.
De lägger nu ner alla sina pengar i huset och försöket få det klart.  Och de har faktiskt också satt puts på fasaden.
 Hon var  politiker och han jobbade i den största banken som gick omkull. Han miste förstås jobbet, men har hittat ett nytt i databranschen. Margret har också jobb. Men politiken vill hon inte gå in i igen, säger hon.

Margret och hennes man bjöd in hela NJC-gänget i sitt hem.

Sonja kikar in i ett av nybyggena som övergivits. Nya marmorskivor tänkta för en snygg inredning ligger  knäckta och förstörda på marken. 

Ja, inte var den nya spökstadsdelen  någon rolig syn. Jukka, Kent, Kjell och Sonja står runt Margret som bor där. De ser sig runt bland tomma och halvfärdiga hus. Halvfärdiga vägar och belysningar. 

Knud och Kent pratar med familjens 25-åriga son, kritisk till de politiker och bankmänniskor som han menar  försatte Island  i bankrutt. Han har deltagit i demonstrationerna i Reykjavik. Han säger att han kände på sig redan 2007 att det skulle ske. Kanske han borde bli politiker i alla fall. Men han ska dra till Berlin och plugga media.

Män, män, män - och några kvinnomonster

Så här avbildas männen i Reykjavik:

Tomas Gudmundsson, skald.

Olafur Thors, gammal politiker.

Grekisk gud, landad i Reykjavik.

En annan skönande, manlig.

                                                       Och så här förevigas kvinnorna:

Okänd Vikingurin

Okänd Vatnsberinn

                                                 

                                               Här stoppades försöket att avbilda ännu en karl.

Island tog emot oss

Nordisk Journalistkurs 2012 fortsätter resan.
Vi damp ner på Island lördagkväll. Efter tio timmars resa från Århus.  Tåg och flyg. Väntan och buss. Äventyr på olika håll under söndagen. Gunilla Grahn-Hinnfors
och jag tog M/S Andrea ut för valsafari. Rustade i polaroveraller. De pålitliga delfinerna kom, vikvalen visade ryggen och vek av. Förgäves väntan på den stora fenan. Den har vi kvar! En härlig, genomblåst dag på havet.

Gunilla spanar val.

Seriöst det här.

Väntan på fenan.

Andrea och Christina, fina fartyg i hamnen i Reykjavik.

Här är originalet: Min Andréa Christina.

Efter söndagsutflykterna: upp i Reykjaviks monumentala landmärke, Hallgrimskirkja som tog 38 år att färdigställa.
Kollega Katri Kangas, Helsingfors blickar ut över stan .

Reykjavik är lite av en "muminstad"tycker Karolina Romanoff, själv från Muminland.

Måndag. Vi är igång igen, på nytt ställe, nya frågor. Islandsveckan präglas av ekonomi.

. Egill Helgason, karismatisk tv-profil på Island roade oss med en distanserad analys av finanskrisen  som när den begav sig sammanfattades ungefär: ”God help Iceland”. I förgrunden Jukka och Karolina.

Skuli Magnusson, Reykjaviks grundare och "fader" död 1734  hade adhd. Det var därför han fick så mycket gjort, hävdade  vår guide Steinunn Hardardottir.

Han bor på den här bänken. I Islands färger.

Det är nåt med hamnar.  De visar vägen ut.
Men  de gamla valfartygen i Reykjaviks hamn jobbar inte längre. De är pensionerade. Den kommersiella, kritiserade valfångsten upphörde för ett par decennier sedan.Valar  fångas bara ibland , för forskning.

Vi avsluatade måndagen med en trevlig middag med gamla NJC-kursare på Höfnin bar i hamnen.

Bluesbrothers och vindmöllor

Vi besökte Vestas som tillverkar vindkraftverk. Vindmöllor säger de i Danmark. Vestas har byggt 46 000 möllor i 69 länder. Har 20 000 anställda i hela världen. De är värstingar i branschen men Kina ligger i hälarna. Vindmölllor är är en känslig bransch, känslig för opinion och politiska beslut. Energin må vara grön  men kommer de för nära brukar folk protestera: möllorna låter illa, är fula i landskapet och dödar fåglar. Men det sista är inte riktigt sant. Flyttfåglarna navigerar runt vindmöllefälten, säger Henrik Kudsk på Vestas. De lär sig helt enkelt att här står vindmöllor och de kan vara farliga.  

Med Bluesbrothers outfit ser vi tredimensionellt hur en mölla fungerar.
Vi sitter i en narcell, den typ av hus som står på toppen av en mölla.

Stick inte upp.

På väg in i vindkraftverket med tredimensionell film.

Så här stor är narcellen, topphuset på en mölla där  all utrustning sitter.
Stor som en tvårummare.

Katri posar vid en vinge. De största vindmöllorna har vingar som är 80 meter långa och en total rotordiameter på 164 meter.

Höskuldur och jag lär om vindkraftverk.

Den osannolika gryningspatrullen

Vi har varit i Århus i snart i tre veckor. Och masat oss ur bingen så gott som varje morgon. Sen har vi powerwalkat en timme före frukost. Åt alla håll har vi gått. Fort. Ilband sprungit. För att slippa gå upp tolv kilo i vikt som man tydligen kan göra på den här kursen. 

Och vi har sett staden vakna. Mött krogfolket på väg hem. Det var en lördagmorgon. Det var då vi  insåg vår storhet som spänstfenomen. Århus kommer att sakna oss som inslag i gatubilden. På lördag åker vi till Island och powerwalkar.

En repa runt Gamla stan. Via Abbey Road. Kjell, Gunilla, Oddrun, jag. Sonja fotar.

Längs stranden. En vanlig runda. Kent, Lillemor och jag.

Ner till hamnen. Snabbstudie av bygget Isbjerget. Sonja, Gunilla, Oddrun, Kjell och Kent.

Vårt bidrag till morgonrusningen.

Och vackra morgnar har vi upplevt. Hamnen vaknar.

Kristaller på rymmen i min hjärna

Jag vänder mig i sängen. Så där som man gör, med ett litet kast. Och det snurrar. Som i slänggungan på Grönan. Nej, värre. Jag böjer mig ner - det snurrar. Läskigt när man inte vet. 

Gick till dansk doktor i dag. Fina blodvärden. Snyggt blodtryck. Virus på balanssinnet? Nej, det trodde hon inte. Men hon trodde på kristaller. Vete fan hur det fungerar. Låter new age. Men de är en del av mig och ska finnas där. Kristaller kan ge sig av, glida runt och sätta gyron ur funktion. Inget farligt. Men obehagligt.

Nu får det bli hur det vill. Vi har tre fina veckor kvar på den Nordiska Journalistkursen, som hitills varit helt fantastisk . Får väl rumla runt bäst jag kan på Island och i Bryssel. Jag ska" försöka få med mig huvudet " lugnt och fint när jag rör mig, sa danska doktorn. Sen gå till öronläkare när jag kommer hem. De kan få fason på kristallerna och balanssinnet, sa hon. Jag är lite fascinerad, på samma gång, över allt skit man kan råka ut för.

Jag är stilla. Men det är världen som snurrar.

Så ser en arvtagare ut

"Jo, det finns ett släktskap"

Mera ville Johan Pedersen Uggla, 36,  inte säga om sig själv. Så frågan vilken relation han hade till den gamle mannen på det svartvita fotografiet på väggen i styrelserummet blev hängande i luften.. 

Maersk  Mc-Kinney Möller och  hans barnbarn Johan Uggla. 

Vi, nordiska journalister satt i konferensrummet i APM-terminalens huvudkontor i Århus och fick hitta på andra frågor att ställa till den biträdande terminalchefen. APM-terminalen är arbetsplatsen i hamnen där cirka 1000 containrar hanteras varje dag.650 lastbilar om dagen checkar in. Och Uggla pratade gärna om containertrafiken och världsmarknaden.Men att han är en av Danmarks rikaste arvingar och mannen på väggen hans morfar, fick vi räkna ut själva. Morfar var skeppsmagnaten Maersk Mc-Kinney Möller och morfarsfar AP Möller, legendarisk  grundare av AP Möller Maersk Group. 

 Johan Uggla är som arvinge och industriell kronprins  en av dem som ska vara med " och dela på miljarderna" vilket gör Uggla till  ett villebråd för pressen. Kanske inte underligt att han håller keft om det privata. 

Han  försöker tvätta bort Maersk-stjärnan från APM-terminalen. Det kan bli svårt. Den sitter överallt och  Maersk är själva  arvet.

Annars snakkede han en fullt förståelig blandinavisk med oss, med stark dragning åt svenska. Han är utbildad i Stockholm, har jobbat i Brasilien, sambo med en Venstre-politiker i Århus. 

När Johan Uggla stod intill morfars porträtt på huvudkontoret i APM-terminalen i Århus var det lätt att se de gemensamma dragen. Morfar dog 98 år gammal detta år, på drottning Margaretes födelsedag. Det är morfar Maersk Mc-Kinney Möller som drottningen har att tacka för att nya Operahuset i Köpenhamn ligger så fint mitt emot Amalienborg med hjälp av en  Maersk-donation på 2,3 miljarder kronor. Hon kan också tacka Danmarks rikaste redarfamilj för Amalienparken i huvudstaden. 

Vi är redo för en tur i containerterminalen.

I övrigt gav besöket i den gigantiska containerterminalen en inblick i dagens hamnliv - en staplad  historia, fylld av logistik och gigantiska lastfordon. .

Och vi kände oss som dagisbarn på utflykt i våra neonvästar. Men här har alla gula neonvästar, även Johan Uggla. Det var nog därför jag först tog honom för en it-kille där han stod och slet i sladdarna till sin powerpoint. 

 .

På AP Möllers huvudkontor i Århus.Johnny serverar läsk.